evighet, och så stördes åter den högtidliga tystnaden av samma dova knall.
»Kom så gå vi och se efter vad det är.»
De sprungo upp och skyndade till den sidan av ön, som vette mot staden. De böjde undan buskarna och tittade ut över vattnet. Den lilla ångfärjan var ungefär en mil nedanför staden, drivande med strömmen; hennes breda däck syntes vara överfullt med folk. En stor mängd båtar rodde eller drevo omkring på floden i färjans grannskap, men gossarne kunde icke få klart för sig, vad man förehade. Plötsligt bröt en väldig vit rökpelare fram från ångfärjans sida, och när den bredde sig ut och steg uppåt, nåddes de lyssnande gossarnes öron av samma dova ljud.
»Nu vet jag!» utropade Tom. »Det är någon som har drunknat.»
»Ja, så är det!» sade Huck. »Så där gjorde de i somras, när Bill Turner drunknade; de skjuta ett kanonskott över vattnet, och det gör, att han kommer upp till ytan. Och så ta de brödskivor och häller kvicksilver i dem och lägger dem i vattnet, och överallt, där det finnes någon, som har drunknat, flyter brödskivan dit och stannar där.»
»Ja, det har jag hört också», sade Joe. »Jag undrar, vad det är som gör, att brödet gör så.»
»Det är inte så mycket på brödet det beror», sade Tom, »utan jag tror, att det mest beror på, vad man läser över det, innan man lägger det i vattnet.»
»Nej, inte läsa de nå'nting över det», sade Huck. »Jag har sett det, jag, och aldrig ha de gjort det, inte.»
»Det var konstigt», sade Tom. »Men kanske de
