Nu lade han sig ned under tofterna för att få igen andan och väntade. Om en stund började man ringa i den n spräckta klockan ombord, och en röst hördes giva order att kasta loss. En minut eller två senare stod fören av den lilla jollen högt upp i vädret, lyftad av ångfärjans svallvåg, och resan hade börjat. Tom prisade sig lycklig över sin framgång, ty han visste, att detta var färjans sista resa för natten. Efter tolv eller femton långa minuter stannade hjulen, och Tom gled överbord och sam till stranden i mörkret, stigande i land femtio famnar längre ned för att undgå faran att stöta tillsammans med någon, som möjligen kunde ströva omkring i färjans närhet. Han ilade skyndsamt genom några folktomma gränder och befann sig inom kort vid planket, som omslöt bakgården hos tant Polly. Nu klättrade han över planket, närmade sig byggningen och tittade in genom fönstret till vardagsrummet, ty där brann ljus. Där sutto tant Polly, Sid, Mary och Joe Harpers moder och språkade med varandra. De sutto bredvid sängen, och sängen stod emellan dem och dörren. Tom gick till dörren och började sakta lyfta på klinkan; därpå tryckte han varsamt mot dörren, som knarrande gav efter; han fortfor att försiktigt skjuta på den och spratt till var gång den knarrade; till sist ansåg han, att han fått upp den nog för att kunna tränga sig igenom på knäna, varför han stack in huvudet och började krypa sakta, sakta.
»Varför flämtar ljuset så där?» sade tant Polly. Tom raskade på. »Sannerligen tror jag inte dörren gått upp. Visst har den det. Det blir aldrig något slut på besynnerligheter nu. Gå och stäng dörren, Sid.»
