för mig, fast han plågade mig, så han nästan höll på att ta livet av mig!»
»Herren ger och Herren tar, välsignat vare Herrens namn! Men det är så svårt — o, vad det är svårt! Inte längre se'n än i lördags brände min Joe av en smällare alldeles under näsan på mig, men jag gav honom, så han låg där och sprattlade. Litet anade jag då, huru snart — o, om han vore här och ville göra om det igen, skulle jag ta honom i famn och välsigna honom för det.»
»Ja, ja, ja, jag förstår så väl, huru ni känner det, fru Harper, jag förstår så väl, hur ni känner det. Inte längre sen än i går på eftermidda'n tog Tom och hällde katten full med 'smärtdödaren', och jag trodde kräket skulle riva ner hela huset. Och Gud förlåte mig, knackade jag inte Tom i huvudet med fingerborgen, stackars gosse, stackars min döda gosse. Men han är fri från alla sina sorger nu. Och det sista ord jag hörde av honom var, att han förebrådde —»
Men detta minne var för mycket för den gamla damen, och hon blev alldeles tillintetgjord. Även Tom själv snyftade nu — men mera av medlidande med sig själv än med någon annan. Han hörde, huru Mary grät och stack in då och då ett vänligt ord om honom. Han började hysa bättre tankar om sig, än han någonsin förr haft. Men han kände sig så rörd av sin tants sorg, att han hade lust att krypa fram under sängen och överhopa henne med glädje — och den storartade teatraliska effekten tilltalade honom i hög grad, men han stod emot och låg stilla. Under det han så lyssnade till deras samtal, kunde han av ett annat yttrande, som fälldes,
