tacksamhet. Han kände sig så stolt som en astronom, vilken upptäckt en ny planet, men i fråga om verkligt ogrumlat nöje stod gossen utan tvivel framför astronomen.
Om en stund tystnade Toms vissling; en gosse, som han icke kände, en liten smula större än han själv, stod framför honom. En nykomling av vilken ålder eller av vilket kön som helst väckte alltid stor nyfikenhet i den lilla staden S:t Petersburg. Denne gosse var väl klädd till på köpet — väl klädd på en söckendag! Detta var helt enkelt häpnadsväckande. Hans hatt var en liten näpen tingest, hans hopknäppta blå klädesjacka var ny och nätt, och likaså hans benkläder. Han hade skor på fötterna, och ändå var det bara fredag. Han hade till och med en halsduk, ett band i ljusa färger. Ju mer Tom stirrade på detta skinande underverk, desto högre satte han näsan i vädret åt hans elegans, och desto tarvligare syntes honom hans egen utstyrsel. Ingendera av dem sade ett ord. Om den ene rörde sig, rörde sig den andre också — men på avstånd från varandra och i en cirkel, hela tiden mönstrande varandra. Till sist sade Tom:
»Jag kan klå dig, om jag vill!»
»Försök, om du törs!»
»Jo, det kan jag.»
»Nej, du kan inte.»
En obehaglig paus. Då sade Tom:
»Vad heter du?»
»Det angår dig inte.»
»Jag ska‘ visa dig, att det angår mig, jag.»
»Varför visar du mig inte då?»
»Om du säger ett knyst, så gör jag det.»
