»Hör ni, pojkar, tala inte om det för någon enda, och så någon gång, då vi har en hel hop omkring oss, ska' jag gå till dig och säga: 'Joe, har du en pipa? Jag skulle vilja ha mig ett bloss!' Och så säger du så där likgiltigt, som om det inte var någonting alls, så säger du: 'Ja, jag har min gamla pipa och en annan också, men min tobak är inte riktigt bra.' Och så säger jag: 'Åh, den duger nog, bara den är nog stark.' Och så tar du fram piporna och så tänder vi dem och låtsas som om det inte vore någonting alls, och tänk att si, huru de ska' gapa då!»
»O, så bussigt det kommer att bli, Tom! Jag önskar det vore nu!»
»Det gör jag också. Och när vi talar om för dem, att vi lärde oss det, när vi voro ute och sjörövade, tror ni inte, att de ska' önska då, att de hade fått vara med.»
»Det tror jag, det! Jag kan hålla med er om, att de gör det.»
Sålunda fortgick samtalet en stund, men inom kort började det avstanna och blev mer och mer avbrutet och hackigt. Pauserna blevo allt längre och längre, och salivbildningen tilltog i underbar grad. Varenda por i gossarnas mun blev en flödande källa, och de kunde knappast tömma ut körtlarna under sin tunga nog hastigt för att förekomma en översvämning; oaktat all deras varsamhet runno då och då små klunkar ned genom halsen, vilket alltid åtföljdes av plötsliga kväljningar. Båda gossarna sågo nu mycket bleka och eländiga ut. Pipan föll ur Joes kraftlösa fingrar, och Toms rökverktyg följde snart efter. Båda springbrunnarna arbetade nu
