våldsamt, och båda pumparna sökte av alla krafter att länsa undan överflödet. Joe sade med ömklig röst:
»Jag har mist kniven min. Det är bäst jag går och söker rätt på den.»
Tom sade stammande och med skälvande läppar:
»Jag ska' hjälpa dig, jag. Gå den där vägen du, ska' jag söka vid kallkällan. Nej, du behöver inte gå med, Huck — vi finner honom nog.»
Huck satte sig därför igen. Då han väntat på dem en timme, tyckte han att det var tråkigt att vara ensam, varför han gick att söka sina kamrater. Han fann dem långt ifrån varandra inne i skogen; båda voro mycket bleka och sovo tungt, men någonting sade honom, att om de hade haft något obehag, hade de blivit det kvitt.
De voro icke mycket språksamma under sin supé den kvällen, och hade ett ödmjukt utseende; och när Huck lagade i ordning sin pipa efter måltiden och även ämnade stoppa deras, sade de nej — de mådde icke riktigt bra, de måtte ha ätit någonting till middagen, som icke bekom dem väl.
