XVII.
Omkring midnatt vaknade Joe och ropade på de andra. Luften var tryckande och kvav och hotade med oväder. Gossarna makade sig nära intill varandra i en hög och sökte eldens vänliga sällskap, ehuru den orörliga atmosfärens kvalmiga hetta var kvävande. De sutto tysta med spänd uppmärksamhet och väntade. Utanför den krets, som belystes av elden, låg allt höljt i nattsvart dunkel. Om en stund syntes ett dallrande sken, som för ett ögonblick lyste i lövverket och så försvann. Snart kom ett nytt, något starkare. Därpå ett nytt. Så hördes ett svagt, liksom jämrande läte sucka genom grenarna i skogen, och gossarna kände en lätt vindpust på sina kinder; en rysning genomilade dem, ty de inbillade sig, att nattens ande hade gått där förbi. Ett litet uppehåll följde, men så förvandlade med ens en skräckinjagande blixt natten till ljusan dag och visade tydligt särskilt för sig vartenda litet grässtrå, som växte vid deras fötter. Och den visade också tre förskrämda, kritvita ansikten. Ett dånande åskslag kom rullande och dundrande ned från skyarna och dog ut på avstånd med ett dovt
