anledning till missmod, ty de voro alldeles genomvåta och frusna. Deras ömkliga belägenhet talade för sig själv utan alla ord. Men om en stund upptäckte de, att elden hade ätit sig så långt in i den stora trädstam, invid vilken den hade blivit upp-gjord, där den krökte sig uppåt och höjde sig från marken, att en handsbredd eller så av den hade undgått att genomdränkas; de arbetade därför tåligt, tills de medelst stickor och bark, som de samlat från undersidan av mot regnet skyddade stammar, hade lyckats återuppliva elden igen. Därefter hopade de på den stora torra trädgrenar, tills de sutto som framför en flammande, dånande ugn, och glädjen med de upptinande livsandarna ännu en gång återvände till deras hjärtan. De torkade sin kokta skinka och fingo sig en festmåltid, och därpå satte de sig ned vid elden och utbredde sig skrytsamt över sitt nattliga äventyr ända till morgonen, ty det fanns ingenstädes en torr fläck, där de kunnat få en stunds sömn.
När solen började smyga sig på gossarna, blevo de sömniga, varför de gingo ut på sandbanken och lade sig att sova. Men det blev dem snart för hett där, och de började tungsinta att göra i ordning frukosten. Sedan de ätit, kände de sig ruskiga och stela i lemmarna, och hemlängtan började åter göra sig påmind. Tom märkte det och försökte så gott han kunde muntra upp sjörövarena. Men de frågade nu varken efter marmorkulor eller cirkus eller bad eller någonting. Han erinrade dem om den storartade hemligheten och framkallade därigenom en stråle av glättighet. Medan den varade, väckte han deras intresse för ett nytt upptåg, bestående i
