erinrade sig, huru envist de hade tillslutit sina ögon för allt detta förut och lika envist endast sett fel och lyten hos de stackars gossarnes. Talaren anförde också mången rörande tilldragelse ur de hädangångnes liv, tjänande till att belysa deras milda, ädelmodiga natur, och åhörarna insågo nu med lätthet, huru ädla och vackra dessa episoder voro, och erinrade sig till sin bedrövelse, att de vid den tid, då dessa händelser tilldragit sig, hållit dem för idel tjuvpojksstreck, som väl gjorde sig förtjänta av riset. De församlade blevo allt mer och mer rörda, allt efter som det gripande talet fortgick, tills slutligen hela sällskapet blev alldeles förkrossat och förenade sig i de närmaste sörjandes gråt till en kör av bittra snyftningar, och även predikanten gav sina känslor fritt lopp och stod och grät på predikstolen.
Ett prasslande läte hördes från läktaren, men ingen lade märke därtill ett ögonblick senare knarrade kyrkodörren på sina gångjärn, predikanten lyfte sina tårfyllda ögon ovanför näsduken och stod som förstenad. Först ett och så ett annat par ögon följde hans blickar, och så reste sig på en gång hela församlingen och stirrade, under det de tre döda gossarne kommo marscherande in genom gången, Tom i spetsen, därnäst Joe och Huck, den sistnämnde en enda ruin av trasor med ett besvärat utseende smygande bakom de andra som eftertrupp. De hade varit gömda på den obegagnade läktaren, där de legat och lyssnat på sin egen likpredikan.
Tant Polly, Mary och Harpers kastade sig över sina förlorade och återfunna söner, kvävde dem med sina kyssar och brusto ut i tacksägelser, under det den stackars Huck stod där tafatt och generad, utan
