»Sedan sa' Sid… han sa'…»
»Jag tror inte, jag sa' någonting», sade Sid.
»Jo, det gjorde du, Sid», sade Mary.
»Håll munnen på er och låt Tom fortsätta. Vad sa' han, Tom?»
»Han sa'… jag tror han sa', att han hoppades, jag hade det bättre där jag var, men om jag hade varit snällare ibland…»
»Nej, kan ni höra! Det var just så han sa'!»
»Och tant bannade upp honom duktigt.»
»Jo, det är så säkert, att jag gjorde det! Det måtte ha varit en ängel där. Ja, det var nog en ängel där hos er.»
»Och fru Harper talade om, att Joe hade skrämt henne med en smällare, och så talade tant om Petter och smärtdödaren…»
»Det är så sant, som att jag lever!»
»Och så sa' ni en hel mängd om att man hade draggat i floden efter oss och om att begravningen skulle bli på söndag, och så tog tant och fru Harper varandra i famn och grät, och hon gick sin väg.»
»Just så var det! Just så var det! Så säkert som att jag sitter här på denna stol. Du skulle inte kunna tala om det bättre, om du hade varit med och sitt alltihopa. Nå, vad hände sedan då? Gå på, Tom!»
»Se'n tyckte jag, att tant bad för mig — och jag tyckte jag såg tant och hörde vartenda ord som tant sa'. Och så gick tant och lade sig, och jag var så ledsen, så jag tog och skrev på en barkbit: 'Vi ä' inte döda — vi ä' bara ute och ä' sjörövare', och lade den på bordet bredvid ljuset och tant såg så snäll och
