Thatcher. Äran var honom tillräcklig. Han skulle leva för äran. Nu, då han var en så framstående personlighet, skulle hon kanske önska försona sig med honom. Låt henne försöka bara — hon skulle få se, att han kunde vara lika likgitig som en ann'. Om en stund kom hon. Tom låtsades icke se henne. Han gick och slöt sig till en skara gossar och flickor och började tala med dem. Snart observerade han, att hon sprang muntert av och an med rodnande kinder och tindrande ögon, låtsande vara upptagen av att jaga sina kamrater och bristande ut i ett klingande skratt, när hon lyckades fånga någon, men han märkte, att hon alltid gjorde sin fångst i hans närhet samt också att hon vid dessa tillfällen kastade en talande blick åt det håll, där han stod. Detta smickrade all den stygga fåfänga, som bodde inom honom, men i stället för att besegra honom gjorde det honom endast mera stursk och förmådde honom att ännu mer omsorgsfullt akta sig för att förråda, att han hade någon kännedom om hennes närhet. Om en stund övergav hon den vilda jakten och gick obeslutsamt omkring, suckande en eller två gånger och kastande förstulna och menande blickar på Tom. Nu märkte hon, att Tom mer direkt vände sig med sina ord till Amy Lawrence än de andra. Hon kände ett skarpt styng och blev genast orolig och illa till mods. Hon försökte avlägsna sig därifrån, men hennes fötter voro förrädiska och buro henne i dess ställe till de andra. Hon sade till en flicka, som stod alldeles bredvid Tom — med låtsad glättighet:
»Nej, se Mary Austin! Din elaking, varför var du inte i söndagsskolan?»
»Jag var där — såg du mig inte?»
