XX.
När Tom kom hem, var han mycket nedslagen, och det första hans tant sade honom, visade honom, att han fört sina sorger till en föga lovande marknad.
»Tom», sade hon, »jag har god lust att ta och flå dig levande.»
»Vad har jag gjort, tant?»
»Åh, du har gjort tillräckligt. Här kommer jag som en gammal tok till Sereny Harper och hoppas få henne att tro all den där smörjan om drömmen din, och har man väl någonsin hört på maken? — då har hon letat ut ur Joe, att du var över hit och hörde allt vad vi sa' den kvällen. Jag begriper inte, vad det ska' bli av en pojke, som kan bära sig åt så. Det gör mig så ledsen att du kunde låta mig gå till Sereny Harper och göra mig löjlig, utan att du sa' ett enda ord.»
Detta var en ny sida av saken. Hans fyndighet på morgonen hade först förefallit honom som ett gott skämt och mycket snillrik, men nu tyckte han, att han burit sig elakt och simpelt åt. Han hängde
