II.
Lördagsmorgonen var inne, och dagen var strålande vacker. Det var glädje i allas ansikten och spänstighet i allas steg.
Tom kom gående på trottoaren, bärande en pyts med slamfärg och en borste med långt skaft. Han tog en överblick över planket och greps av en djup melankoli. Ett trettio famnar långt och fem fot högt brädplank! Livet föreföll honom endast som en börda. Suckande doppade han sin borste i färgen och gjorde ett drag längs översta plankan, gjorde om det och ännu en gång till; jämförde den obetydliga målade fläcken med den vidsträckta kontinenten av omålad yta och satte sig modlös ned på en trälåda. Jim kom dansande ut ur porten med en bleckhink och sjungande: »Flickorna uti Buffalo». Att gå efter vatten hade alltid förut i Toms ögon varit ett förhatligt göra, men nu föreföll det honom icke så; han erinrade sig, att det fanns sällskap vid pumpen. Vita, mulatter, negerpojkar och flickor stodo där alltid och väntade att komma i tur, bytande leksaker, smågrälande och jublande. Tom sade:
