»Nej, jag törs inte. Stackars gosse, han narrades nog, tänker jag, men det är en sådan välsignat rar osanning, det är en sådan tröst för mig i den. Jag hoppas Herren — ja, jag vet, att Herren förlåter honom, för det var så snällt av honom att säga det. Men jag vill inte finna, att det är en osanning; jag vill inte se efter.»
Hon lade ifrån sig jackan och stod en stund och funderade. Två gånger räckte hon ut handen för att taga plagget igen, men ångrade sig båda gångerna. Ännu en gång vågade hon försöket, och denna gång fann hon styrka i tanken: »Det är en så rar osanning — det är en så rar osanning — jag vill inte låta det gå mig till hjärtat.» Och hon stack banden ned i fickan på jackan. Ett ögonblick senare läste hon genom sina flödande tårar Toms barkstycke och sade:
»Nu skulle jag kunna förlåta gossen, om han hade begått en miljon snedsprång!»
