tillfälle! Hon såg sig omkring, fann att hon var ensam, och i nästa ögonblick höll hon boken i sin hand. Titelbladet — professor Den och Dens »Anatomi» — lände henne icke till någon upplysning, och hon började därför bläddra i bladen. Hon fick snart upp en helsidesplansch, en vackert graverad och kolorerad bild, föreställande en människa. I detsamma föll en skugga över bladet och Tom Sawyer kom inklivande genom dörren och såg en glimt av bilden. Becky ryckte till sig boken för att slå igen den, men hade den olyckan att riva sönder planschen uppifrån och ända till mitten. Hon kastade boken ner i pulpeten, vred om nyckeln och brast i gråt av skam och ängslan.
»Du är den sämsta varelse, som kan finnas, Tom Sawyer, som smyger dig på en så där för att få si vad en sir på.»
»Hur kunde jag veta, att du höll på att si på någonting?»
»Du borde skämmas! Nu tänker du gå och skvallra på mig, och — o, vad ska' jag göra, vad ska' jag göra? Jag får stryk, och jag har aldrig fått stryk förr i skolan.»
Så stampade hon med sin lilla fot och sade:
»Ja, var så elak, om du vill! Jag vet någonting, som kommer att hända. Vänta bara, får du si! Skamligt, skamligt, skamligt!» — och hon skyndade ut ur skolhuset under ett nytt utbrott av gråt.
Tom stannade kvar, alldeles förbryllad genom detta häftiga angrepp. Till sist sade han för sig själv:
»Vad en flicka är för en lustig toka! Aldrig fått stryk i skolan! Strunt, vad är det att få stryk! Det
