är just likt en flicka — de ha så tunt skinn och ä' sådana harar. Inte skvallrar jag naturligtvis för gubben Dobbins på den stackaren, då det finns andra sätt att hämnas på henne, som inte ä' så skamliga. Men huru kommer det nu att gå? Gubben Dobbins kommer att fråga, vem det är, som har rivit sönder boken. Ingen svarar. Då kommer han att göra, som han alltid gör — fråga den ena efter den andra, och då han kommer till den rätta, vet han genast, att det är hon, utan att någon enda har sagt någonting. Flickornas ansikten skvallra alltid på dem. De kunna aldrig hålla sig styva. Smörj kommer hon att få. Hon är illa ute nu, Becky Thatcher, för det finns inte något sätt att komma ur knipan för henne.» Tom grundade ännu en gång på saken, och så tillade han: »Just lagom åt henne! Hon skulle gärna se mig i samma knipa. Må hon få känna på det!»
Tom gick ut till de stojande och lekande kamraterna. Några minuter senare kom läraren, och lektionen började. Tom visade icke just något intresse för undervisningen. Var gång han kastade en blick åt flickornas sida i skolrummet, kände han sig nedslagen vid åsynen av Becky. Då han tog allt i betraktande, tyckte han sig icke just böra hysa något medlidande med henne, och ändå var det nätt och jämt han kunde förhindra sig därifrån. Han sökte inbilla sig, att han kände sig belåten, men detta var långt ifrån rätta namnet på hans sinnesstämning. Inom kort upptäcktes bläckplumparne i hans läsebok, och för en stund voro Toms tankar helt och hållet upptagna av hans egna angelägenheter. Becky var som bedövad av sin ängslan, men nu vaknade hon upp och visade mycket intresse för vad som
