riktas mot sitt huvud. I ögonblicket glömde han sin tvist med henne. Fort! Någonting måste göras! Och göras genast också! Men själva den hotande farans närhet förlamade hans uppfinningsförmåga. Utmärkt! Han fick en ide! Han skulle springa fram och rycka till sig boken, springa ut genom dörren och fly! Men han vacklade endast ett kort litet ögonblick i sitt beslut, och förlorade därigenom tillfället — läraren öppnade boken. För sent; det fanns nu icke längre någon hjälp för Becky, sade sig Tom. I nästa ögonblick lät läraren sina ögon fara över barnen. Vart enda öga sänkte sig för denna blick, ty det låg ett uttryck i den, som slog även den oskyldige med fruktan. Det var alldeles tyst så länge som det behövs för att räkna till tio; läraren samlade hela sin vrede. Så sade han:
»Vem har rivit sönder denna bok?»
Det hördes icke ett ljud; man hade kunnat höra, om en knappnål hade fallit till golvet. Tystnaden fortfor; läraren lät blicken gå från det ena ansiktet till det andra för att söka efter tecken till brottslighet.
»Benjamin Rogers, har du rivit sönder denna bok?»
»Nej!»
En ny paus.
»Joseph Harper, har du gjort det?»
»Nej!»
Tom kände sig allt mer och mer olycklig till mods under den tortyr han erfor genom detta långsamma tillvägagående. Läraren for med ögonen utefter gossarnes bänkrader, betänkte sig en stund och vände sig därpå till flickorna.
