var den oundvikliga och odrägliga predikan, som viftade på sin svansstump i slutet på var enda en av dem. Sak samma vad ämne än det var fråga om, gjorde man en förtvivlad ansträngning att pressa det till en eller annan form, som de moraliskt eller religiöst anlagda kunde betrakta med uppbyggelse. Det skriande hyckleriet i dessa predikningar var icke tillräckligt för att bannlysa detta bruk ur skolorna, och det är icke tillräckligt än i denna dag; det skall måhända icke bli tillräckligt, så länge världen står. Det finnes icke en enda skola i hela vårt land, vari icke de unga damerna känna sig nödsakade att avsluta sina uppsatser med en predikan, och ni skall finna, att den predikan, som skrivits av den lättsinnigaste och minst religiösa flickan i hela skolan, är alltid den längsta och osmakligt salvelsefullaste. Men nog härom. Den enkla sanningen är alltid bitter att höra.
Låtom oss återvända till examen. Den första uppsatsen, som lästes upp, hade titeln: »Är då detta livet?» Måhända läsaren kan uthärda ett utdrag därur.
»Med vilka ljuvliga känslor blickar icke på livets alldagliga stigar det ungdomliga sinnet framåt till anade scener av festlig prakt! Fantasien tröttnar ej att utmåla rosenfärgade bilder av glädje. I drömmen ser sig en ödets yppiga härskarinna omgiven av en festprydd skara, själv den observerade bland alla som observera. Hennes behagfulla gestalt, höljd i snövit dräkt, virvlar omkring i den glättigt ringlande dansen; hennes öga strålar klarast, hennes fot svävar lättast i den glada skaran. Under sådana vällustiga tankar ilar tiden hastigt hän, och
