Så sorgset mitt hjärta sig känner och armt,
Då brännande minnen sig tränga på mig.
Ty vandrat jag har i din blomprydda lund
Och strövat kring och läst vid Tallapoosas våg,
Till Talassee jag lyssnat en drömmande stund,
Och från Coosas rand jag solspannet såg.
Dock blygs jag ej att säga, hur sorgsen jag är,
Ej rodnar jag för ögats brännande tår.
Min väg ej från ett främlingsland bort nu bär,
Min suck till obekanta ju icke går,
Ett ljuvt hem denna stat för mig upplät,
Vars dalar jag lämnar, vars spiror fly från mig.
Och kallt skall bli mitt hjärta, mitt öga och tête,
Förr'n, dyra Alabama, de bli kalla mot dig.»
Det var mycket få bland de närvarande, som visste vad tête betydde, men poemet mottogs icke desto mindre med mycket bifall.
Därnäst framträdde en mörkhyad ung dam med svarta ögon och svart hår. Hon iakttog först en stunds uttrycksfull tystnad, antog en tragisk min och började läsa i avmätt ton:
»En syn.
Mörk och stormig var natten. Uppe på himlavalvet tindrade ej en enda stjärna, men det mäktiga åskdundrets djupa toner kommo örats trumhinna att dallra, under det skräckinjagande blixtar med vredgat mod skuro genom himlens molnfyllda kamrar, som om de föraktade den makt, som utövats över deras fasor av den ryktbare Franklin! Även
