XXIII.
Tom gick in i den nya orden »Hoppets här», lockad av ordensregaliernas bländande prakt. Han lovade att avhålla sig från att röka och »tugga» och svära, så länge han var medlem av orden. Nu gjorde han en ny upptäckt — nämligen att om man lovar att icke göra någonting, är detta just det säkraste sättet i världen att väcka begär efter att gå och göra just detta. Tom fann sig snart plågad av ett häftigt begär att dricka och svära; begäret blev så starkt, att endast hoppet att få uppträda offentligt och ståta med sitt röda skärp kunde avhålla honom från att gå ut ur orden. Den fjärde juli[1] närmade sig, men Tom uppgav snart tanken på den dagen — han uppgav den, innan han hade burit sina bojor i fyrtioåtta timmar, och satte sitt hopp uteslutande på gamle domaren Frazer, fredsdomaren, som efter allt att döma låg på sin dödsbädd och skulle få en storartad, offentlig begravning, då han var en så hög ämbetsman. I tre dagar var Tom livligt intresserad av domarens hälsotillstånd och längtade ivrigt efter
- ↑ Nationalfestdagen i Förenta staterna.