underrättelser därom. Ibland hade han gott hopp, så gott, att han kunde våga ta fram sina regalier och prova dem framför spegeln. Men domarens hälsotillstånd varierade på ett högst oroväckande sätt. Slutligen hette det, att han befann sig på bättringen, och så att han var konvalescent. Tom var förargad och kände sig förfördelad också. Han ingav genast sin utträdesanmälan, men samma kväll fick domaren ett recidiv och dog. Tom beslöt, att han aldrig mer skulle på det sättet tro på någon människa mera. Begravningen var ståtlig. Gossarne i Hoppets här paraderade med en glans, som väckte en sådan avund hos f. d. ordensmedlemmen, att han kunnat dö.
Men Tom var nu en fri gosse igen, och det var då ändå någonting värt. Han kunde dricka och svära nu, men han fann till sin överrasking, att han icke hade lust att göra någotdera. Bara den enkla omständigheten, att han kunde göra det, tog bort begäret efter det och behaget däri.
Efter någon tid började Tom till sin förvåning finna, att de efterlängtade ferierna nästan voro en mula tråkiga. Han försökte sig på att föra en dagbok, men ingenting hände på tre dagar varför han uppgav den tanken.
Den första av alla negermusikkörer kom till staden och väckte stort uppsende. Tom och Joe Harper fingo ihop en trupp aktörer och voro lyckliga i vå dagar.
Även den härliga fjärde juli var i visst avseende misslyckad, ty det regnade hårt; till följd därav var det icke någon procession, och den, såsom Tom hade
