Åhörarnas ansikten började antaga ett misslynt uttryck. Tänkte denne advokat rent av kasta bort klients liv utan att göra den ringaste ansträngning att rädda honom?
Några vittnen intygade Potters skuldmedvetna beteende, då han fördes till skådeplatsen för mordet. Även de fingo lämna vittnenas bänk utan att underkastas något korsförhör.
Varenda detalj av de anklagande omständigheter, som den där morgonen förefallit på kyrkogården, och som alla de närvarande så väl erinrade sig, androgs av trovärdiga vittnen, men intet av dem underkastades korsförhör av Potters juridiska biträde. De närvarandes förvåning och missnöje gav sig uttryck i ett allmänt mummel, som framkallade en tillrättavisning av domaren. Allmänna åklagaren sade nu:
»Genom edfästa vittnesmål av medborgare, vilkas blotta ord stå över alla misstankar, hava vi utan någon möjlighet till ett tvivel om detta hemska brott överbevisat den olycklige fången vid skranket, och anse vi några ytterligare bevis icke erforderliga.»
Ett stönande undslapp den stackars Potter, och han gömde ansiktet i händerna och vaggade sakta av och an med kroppen, under det en pinsam tystnad rådde i domsalen. Många bland männen voro rörda, och bland kvinnor visade flera sitt medlidande med sina tårar. Svarandens juridiska biträde reste sig och sade:
»Herr domare! I vårt anförande vid början av denna rannsakning läto vi först förstå, att vi hade för avsikt att bevisa, att vår klient hade begått detta
