de inte ute om dagarna, så varför ska' vi vara rädda då?»
»Nå, kör till då! Vi försöker väl med spökhuset då, efter du så vill, men vi få si, huru det går.»
De hade nu börjat stiga ned från kullen. Mitt i den månbelysta dalen nedanför dem stod »spökhuset» alldeles ensamt. Planket omkring det hade längesedan fallit omkull, ogräset frodades på själva tröskeln, skorstenen lutade mot sitt fall, fönstren saknade glasrutor, och en del av taket hade fallit in. Gossarne stodo och betraktade det en stund, halvt väntande att få se det blåa ljuset fladdra förbi ett fönster och talande med varandra med dämpad röst, såsom det lämpade sig för stunden och omständigheterna. Sedan veko de av långt åt höger, tagande en duktig omväg förbi spökhuset, och slogo in på vägen hemåt genom den skog, som prydde denna sida av Cardiff Hill.
