Två män kommo in. Båda gossarne sade för sig sjlva:
»Det är den gamle dövstumme spanjoren, som har varit en två eller tre gånger här i sta'n på sista tiden — men den andre har jag aldrig sett förr.»
»Den andre» var en snuskig trashank med ett mycket obehagligt ansikte. Spanjoren var klädd i en serape; han hade yviga vita polisonger, långt vitt hår föll ned under hans sombrero och han hade gröna glasögon. Då de kommo in, talade »den andre» med låg röst; de satte sig ned på marken, med ansiktet vänt mot dörren och ryggen mot väggen, och den talande fortsatte med sina anmärkningar. Han blev allt mindre och mindre varsam till sitt sätt, och hans ord blevo allt mer och mer tydligt hörbara, medan han talade.
»Nej», sade han, »jag har noga övertänkt alltihopa, och jag tycker inte om det. Det är farligt.»
»Farligt!» grymtade 'den dövstumme' spanjoren till gossarnes stora förvåning. »Du är en kruka!»
Gossarne stirrade och ryste, när de hörde denna röst. Det var Indian-Joes! Sedan de två männen suttit tysta en stund, sade Joe:
»Vad kan vara farligare än den där kuppen där borta? — Och ändå hade vi ingenting för det.»
»Det är en annan sak. Så långt uppför floden och inga andra hus i närheten. Man kommer aldrig att få reda på, att vi försökte en gång, då det inte lyckades för oss.»
»Nå, vad kan vara farligare än att komma hit på ljusa da'n? Vem som helst skulle misstänka oss, som såge oss.»
»Jag vet det. Men efter den där dumma affären
