De två männen undersökte den handfull mynt, han tagit upp; det var guld! Gossarne där uppe voro lika uppeldade och förtjusta som männen.
Joes kamrat sade:
»Det här ska' vi rappa oss med. Det står en gammal rostig hacka där borta i vrån bland ogräset, på andra sidan om spisen — jag såg den för en stund se'n.»
Han sprang efter gossarnes hacka och skyffel. Indian-Joe tog hackan, betraktade den noggrant, skakade på huvudet, mumlade någonting för sig själv och började begagna den.
De hade snart grävt upp lådan. Den var icke tycket stor; den var försedd med järnband och hade varit mycket stark, innan tidens tand hade gnagt sönder den. Männen betraktade en stund skatten under lycksalig tystnad.
»Det här är flera tusen dollars, det, min gubbe», sade Indian-Joe.
»Man har alltid sagt, att Marrells band höll sig här omkring en sommar», anmärkte främlingen.
»Jag vet det», sade Indian-Joe, »och på det här ser det ut, som om det varit så, tycker jag.»
»Nu behöver du inte göra den där andra affärn.»
Halvindianen rynkade pannan och sade:
»Du känner inte mig. Åtminstone vet du inte allt om den saken. Det är inte bara fråga om att stjäla - utan att hämnas!» och hans ögon sköto en elak blixt. »Jag kommer att behöva din hjälp. Då det är gjort, gno vi i väg till Texas. Ge dig du av till Nancy och ungarna dina och stanna där, tills du får höra något från mig.»
