han icke vågade — de kunde komma och knipa honom. Han tänkte på allt detta och mycket mera under det ögonblick, som förflöt mellan den främmande mannens yttrande och nästa ord av Indian-Joe, vilket var:
»Därför att buskarna står i vägen för dig. Kom hit — här — nåå, sir du nu?»
»Ja, nu sir jag. Det är nog främmande där, gissar jag. Bäst vore att låta alltihop vara.»
»Låta det vara, nu när jag ska' lämna landet för alltid! Låta det vara och kanhända aldrig mer få något tillfälle! Jag säger dig igen, som jag har sagt dig förr, att jag inte bryr mig om hennes pluringar — dem må du ta. Men hennes man var nedrig mot mig — många gånger var han nedrig mot mig — och framför allt var det han, som var fredsdomare och satte mig i kurran som landstrykare. Och det var inte allt — det var inte miljondelen! Han lät prygla, prygla mig utanför fängelset, som om jag varit en nigger — och hela sta'n stod och såg på! Prygla mig! Begriper du? Han gick mig i förväg och dog, men jag ska' kräva ut det av henne.»
»Men du får inte göra henne kall! Gör inte det!»
»Göra henne kall! Vem har sagt någonting om att göra henne kall? Jag skulle si hjärteblodet på honom, om han funnes här, men inte på henne. Om du vill hämnas på en kvinna, ska' du inte döda henne — det är ingenting — utan du ska' ge dig på hennes utseende — slita upp näsborrarna på henne och stubba öronen på henne som på en sugga.»
