spår mellan väggarna av sumakbuskar — vände sig så varsamt, som om han varit ett fartyg — och därpå klev han på hastigt, men varsamt. Då han nådde stenbrottet, kände han sig säker, varför han kvickt lyfte på sina snabba hälar och lade på språng. Nedåt, nedåt ilade han, tills han nådde walesarens hus. Han knackade på dörren, och genast stucko den gamle mannen och hans resliga två söner ut huvudena genom fönsterna.
»Vad är det för buller? Vem är det, som knackar? Vad vill ni?»
»Släpp mig in — fort! Jag ska' tala om allt.»
»Vem är det?»
»Huckleberry Finn — fort, släpp in mig!»
»Åhå, Huckleberry Finn! Det är just inte något namn, som öppnar många dörrar, tänker jag! Men släpp in honom, gossar, så få vi höra, vad det är fråga om.»
»Snälla, tala aldrig om för någon, att det är jag, som har talat om det för er», voro Hucks första ord, när han kom in. »Snälla er, gör inte det — för då skulle de ta livet av mig — men fru Douglas har varit snäll mot mig ibland, och jag vill tala om — jag vill tala om allt, bara ni lovar mig, att ni aldrig säger för någon, att det var jag.»
»Sannerligen har han inte något att tala om, för annars skulle han inte bära sig åt så här!» utropade den gamle mannen. »Fram med det! Ingen av oss kommer att förråda dig, gosse.»
Tre minuter senare voro den gamle mannen och hans söner väl beväpnade på väg uppför kullen och
