XXXI.
Så snart första tecken till daggryningen visade sig på söndagsmorgonen, kom Huck trevande sig fram uppför kullen och knackade sakta på den gamle walesarens dörr. Husets invånare lågo och sovo, men deras sömn var ytterst lätt till följd av nattens upphetsande händelser. Någon ropade från fönstret.
»Vem där?»
Hucks skrämda röst svarade lågmält:
»Snälla, låt mig komma in! Det är bara jag — Huck Finn!»
»Det är ett namn, som kan öppna den här dörren både natt och dag, gosse. Välkommen!»
Detta var ovanliga ord för den hemlöse gossens öron och de angenämaste han någonsin hade hört. Han kunde icke erinra sig, att slutordet någonsin hade använts till honom förut.
Dörren öppnades hastigt, och han gick in. Man bjöd Huck att sitta ned, och den gamle mannen samt hans två resliga söner klädde sig skyndsamt.
»Nu, min gosse, hoppas jag att du är snäll och är hungrig, för frukosten kommer att vara färdig, så
