konstaplarna. De samlade hop en massa folk och gav sig av för att bevaka flodstranden, och så snart det blir ljust ska' fiskalen med en hel mängd folk gå skallgång genom skogen. Mina gossar ska' genast ge sig av till dem. Jag önskar vi hade någon slags beskrivning på de kanaljerna — det vore en god hjälp. Men du kunde väl inte si i mörkret, huru de sågo ut, gissar jag.»
»Joo då! Jag såg dem nere i sta'n och följde efter dem.»
»Utmärkt! Beskriv dem — beskriv dem, min gosse!»
»Den ena är den där gamle dövstumme spanjoren som har varit här ett par gånger, och den andre är en trashank, som sir så stygg ut…»
»Det är nog, min gosse, vi känna dem! Jag råkade på dem i skogen bakom fru Douglas' hus här om dagen, och de gnodde sin väg. I väg med er, pojkar, och tala om för fiskalen… ni får er frukost morron bitti'!»
Walesarens söner begåvo sig genast åstad. Som de stodo i begrepp att lämna rummet, sprang Huck upp och utropade:
»O, snälla, tala inte om för någon, att det var jag, som skvallrade på dem. Gör inte det!»
»Som du vill, Huck, men du borde ha äran av vad du gjorde.»
»O, nej, nej! Snälla, tala inte om det!»
Då de unga männen hade gått, sade den gamle walesaren:
»De säga ingenting — och inte jag heller. Men varför vill du inte, att det ska' bli bekant?»
Huck ville icke lämna någon vidare förklaring,
