Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/264

Den här sidan har korrekturlästs
104
TOM SAWYERS ÄVENTYR

än att han redan kände för mycket om en av de båda männen, och för hela världen ville han icke, att denne man skulle få veta, att han visste någonting särskilt om honom — kännedomen därom skulle säkert kosta honom livet.

Den gamle mannen lovade ännu en gång att vara tyst och sade:

»Huru kom det sig att du följde efter de där karlarna, gosse? Sågo de misstänkta ut?»

Huck satt tyst medan han funderade ut ett riktigt försiktigt svar. Så sade han:

»Jo, ser ni, jag har det bra svårt — åtminstone säger alla så, och jag kan inte förneka det — och ibland kan jag inte sova för att jag tänker så mycket på det och försöker att tänka ut något sätt att börja ett nytt liv. Så var det i natt också. Jag kunde inte sova, och där för kom jag och gick uppför gatan ungefär vid midnatt och funderade på allt det där, och när jag kom till den där gamla ruckliga tegelladan bredvid nykterhetsvärdshuset, ställde jag mig med ryggen mot väggen för att ta mig en funderare till. I detsamma kommer de två karlarna smygande tätt förbi mig med någonting under armen, och det föll mig in, att de kanske hade stulit det. Den ene rökte, och den andre ville ha eld på sin cigarr, varför de stannade alldeles framför mig, och cigarrerna lyste upp deras ansikten, och jag såg, att den längre var den dövstumme spanjoren på hans vita polissonger och lappen över ögat, och den andre var en otäck trashank.»

»Kunde du se trasorna i ljuset från cigarrerna?»

Detta gjorde Huck förbluffad för ett ögonblick. Så sade han: