Walesaren nästan hoppade upp från stolen. Om en stund sade han:
»Allt är mig klart nu. Då du talte om att stubba öronen och slita upp näsan, tänkte jag, att det var dina egna försköningar, då inte vite män ta en sådan slags hämnd. Men en indian! Det är en helt annan sak.»
Under frukosten fortsattes samtalet, och under dess gång sade den gamle mannen, att det sista han och hans söner hade gjort, innan de gingo till sängs, var att de undersökte stättan och dess grannskap för att söka efter blodspår. De funno inga sådana, men kommo över en binga med…»
»Med vad?»
Om orden hade varit en blixt, hade de icke kunnnat komma med en mer häpnadsväckande fart från Hucks bleknande läppar. Han väntade på svaret med vitt uppspärrade ögon och hämmad andedräkt. Walesaren spratt till — stirrade på honom tillbaka — tre sekunder — fem sekunder — tio — och så svarade han:
»Med inbrottsverktyg! — Men vad går det åt dig?»
Huck föll tillbaka i stolen, sakta men djupt dragande efter andan och outsägligt glad. Walesaren spände ögonen i honom allvarsamt, nyfiket — och sade:
»Ja, med inbrottsverktyg. Det tycks lända dig till stor lättnad. Men vad var det, som satte en sådan skräck i dig? Vad väntade du, att vi skulle ha funnit?»
Huck var nu i fällan; de frågande ögonen voro riktade på honom — han skulle hava givit vad som
