helst, om han hade kunnat hitta på ett antagligt svar, men ingenting föll honom in; de forskande ögonen borrade sig in allt djupare — ett meningslöst svar erbjöd sig — det fanns icke någon tid att överväga det, varför han lågmält yttrade det på måfå:
»Kanhända söndagsskoleböcker.»
Stackars Huck var för illa däran för att le, men den gamle mannen brast ut i ett högljutt och glatt skratt, som kom varenda del av hans stora lekamen från huvudet till fötterna att skaka, och sade till sist, att ett sådant skratt var pengar värt, därför att det mer än allt annat reducerade doktorns räkning. Därpå tillade han:
»Stackars gosse, du är blek och utfaren — du mår inte alls bra. Intet under att du är en smula förryckt och ur jämnvikten. Men du repar dig väl. Ro och sömn skall nog ställa dig till rätta igen, hoppas jag.»
Huck var förargad över att han varit en sådan åsna och visat en så misstänkt sinnesoro, ty så snart han hade hört samtalet vid änkefru Douglas' stätta, hade han övergivit tanken, att det var skatten, som de hade haft med sig från värdshuset. Men han hade dock bara tänkt, att det icke var skatten, han hade icke vetat, att det icke var den, och därför var det för mycket för hans självbehärskning, när han hörde talas om, att man fått tag i någonting. Men på det hela kände han sig glad över, att denna lilla episod hade inträffat, ty nu visste han utan att fråga, att det funna byltet icke var det rätta, och så blev han vid gott mod och kände sig utomordentligt belåten. Allting tycktes nu peka åt
