det rätta hållet; skatten måste ännu finnas i »numro två», männen skulle bli gripna och fängslade denna dag, och han och Tom kunde under natten sätta sig i besittning av guldet utan alla bekymmer och utan fruktan att bliva störda.
Just som de slutat äta, hördes en knackning på dörren. Huck sprang och gömde sig, ty han hade icke lust att ens på det avlägsnaste sätt bliva inblandad i de senaste händelserna. Walesaren öppnade dörren för några damer och herrar, bland dem änkefru Douglas, och märkte att här och var skaror av stadsbor kommo klivande uppför kullen för att betrakta stättan. Så hastigt hade nyheten spritt sig.
Walesaren måste berätta om nattens tilldragelser för sina gäster, och fru Douglas uttalade sin tacksamhet för sin räddning.
»Inte ett ord om det, min fru. Det finns en annan, som ni står i större tacksamhetsskuld till än till mig och mina gossar, men han ville inte tillåta mig att nämna hans namn. Vi skulle aldrig ha kommit dit, om inte han hade varit.»
Detta väckte naturligtvis en så livlig nyfikenhet, att huvudsaken nästan sköts i bakgrunden, men walesaren lät den gnaga på hjärterötterna hos sina gäster, och genom dem lät han den sprida sig till hela staden, ty han vägrade att förråda sin hemlighet. Då fru Douglas hade fått höra allt, sade hon.
»Jag låg och läste en stund och somnade sedan och sov under allt det här tumultet. Varför kom ni inte och väckte mig?»
»Vi tyckte det inte behövdes. Det var inte sannolikt, att de två uslingarna skulle komma tillbaka
