hade under de långsamt framskridande seklerna bildat ett veckat och krusat Niagara av glittrande, oförgänglig sten. Tom tvingade in sin lilla smala kropp bakom det för att roa Becky genom att illuminera det. Han fann, att det bildade som en slöja framför ett slags brant naturlig trappa, som var insluten mellan trånga väggar, och genast greps han av äregirighet att bliva en upptäckare. Becky delade hans böjelse, och de gjorde ett märke med röken till framtida ledning och gåvo sig av på sin upptäcktsfärd. De följde den slingrande gången djupt ned i grottans hemliga djup, gjorde ett nytt märke och veko av in i en sidogång, sökande märkvärdigheter för att kunna berätta därom för den övre världen.
På ett ställe funno de en rymlig håla, från vars tak nedhängde en mängd skinande stalaktiter av ett mansbens längd och tjocklek; de undersökte den noga, fulla av förvåning och beundran, och lämnade den därpå, tagande vägen genom en av de talrika gångar, som utmynnade i den. Kort därpå kommo de till en förtrollande vacker källa, vars bassäng var innesluten av en mängd som is glittrande kristaller; den befann sig mitt i en håla, vars väggar uppburos av ett stort antal fantastiskt formade pelare, som hade bildats därigenom att stalaktiter och stalagmiter hade förenat sig med varandra, en verkan av det under århundraden droppande vattnet. Under taket hade väldiga massor av flädermöss packat sig tillsammans, flera tusen i en binga; djuren oroades av ljusen, och de kommo nedflygande i hundratal, skrikande och ursinnigt kastande sig mot ljusen. Tom kände till deras natur och faran av detta deras beteende. Han fattade Beckys hand och
