drog henne skyndsamt med sig in i första korridor han träffade på, och det var alldeles icke för tidigt ty en flädermus släckte Beckys ljus med sin vinge i detsamma hon gick ut ur hålan. Flädermössen förföljde de båda barnen ett gott stycke, men flyktingarna döko av in i varje ny gång som öppnade sig på deras väg, och till sist blevo de kvitt de farliga djuren.
Tom anträffade kort därpå en underjordisk sjö som sträckte sin dunkla yta så långt bort, att dess form smälte tillsammans med mörkret. Han ville utforska dess stränder, men ansåg det vara bäst att sätta sig ned och vila en stund först. Nu för första gången lade den djupa tystnaden på stället sin kylande hand på barnens sinnen. Becky sade:
»Hör du, Tom, jag har inte tänkt på det förr, men jag tycker det är så länge sedan jag hörde något från de andra.»
»Ja, sir du, Becky, vi ä' så långt under dem, och jag vet inte huru långt åt norr, söder eller öster. Vi kan inte höra dem här.»
Becky började bliva rädd.
»Jag undrar, huru länge vi kan ha varit här nere. Det är bäst vi vänder om.»
»Ja, det tycker jag också. Kanske det är bäst det.»
»Hittar du vägen, Tom? För mig är det bara krokigheter och krångligheter alltihopa.»
»Jag tror nog jag kan finna den, men vi ha de där flädermössen. Om de släcka ljusena för oss, bli vi rysligt illa ute. Låt oss försöka en annan väg, vi inte behöver gå igenom där.»
»Ja. Men vi måtte väl inte gå vilse. Det skulle
