uttänka något sätt att trösta henne, men alla hans tröstegrunder hade blivit utslitna och ljödo som sarkasmer. Tröttheten vilade så tung på Becky, att hon domnade av och föll i sömn. Tom blev glad häröver. Han satt och blickade in i hennes förgråtna ansikte och såg det återfå sitt glada, naturliga utseende under inflytandet av angenäma drömmar, och småningom antogo dragen en leende min, som stannade kvar. Det fridfulla uttrycket i hennes ansikte skänkte en viss grad lugn och frid åt hans egen ande, och hans tankar vandrade till förflutna tider och drömlika minnen. Under det han satt försjunken i tankar, vaknade Becky med ett muntert litet skratt, men det dog på hennes läppar och åtföljdes av en suck.
»O, huru har jag kunnat sova! Jag önskar, att jag aldrig, aldrig hade vaknat. Nej, nej, jag gör inte det, Tom! Se inte på mig så där! Jag ska' inte säga det igen.»
»Jag är glad över att du har sovit, Becky; du är utvilad nu, och vi kommer nog att hitta ut härifrån.»
»Vi kan försöka, Tom; men jag har sett ett så vackert land i min dröm. Jag tror, att vi äro på väg dit.»
»Kanske inte, kanske inte! Friskt mod nu, Becky, så ska' vi försöka igen.»
De stego upp och vandrade framåt hand i hand och utan hopp. De försökte beräkna, huru länge de hade varit i grottan, men allt de visste var, att det föreföll dem vara både dagar och veckor, och ändå var det tydligt, att detta icke kunde vara fallet, ty deras ljus voro icke slut än.
