nedåt och sedan så långt omkring hörnet, som han bekvämligen kunde nå med sina händer; han ansträngde sig för att nå ännu litet längre åt höger, och i detsamma sträcktes på mindre än tjugu famnars avstånd en människohand, hållande ett ljus, fram bakom en klippa! Tom höjde ett jubelrop, och i ögonblicket åtföljdes handen av en kropp, som tillhörde — Indian-Joe! Tom blev som förlamad: han kunde icke röra en lem. Han blev outsägligt glad, när han i nästa ögonblick såg »spanioren» taga till fötterna och försvinna ur sikte. Tom undrade över, att icke Joe hade känt igen hans röst och kommit dit och dödat honom, för att han vittnat emot honom inför domstolen. Men ekot måtte hava gjort hans röst oigenkännlig. Utan tvivel var det så, tänkte han. Tom var så rädd, att varenda muskel i hans kropp förlorade sin spänstighet. Han sade till sig själv, att om han hade nog styrka kvar att gå tillbaka till källan, skulle han stanna där, och ingenting skulle kunna förmå honom att riskera att ännu en gång möta Indian-Joe. Han aktade sig noga att låta Becky veta, vad han hade sett; han sade henne, att han endast hade ropat på vinst och förlust.
Men hunger och elände blevo på längden mäktigare än alla farhågor. Ännu en stunds dyster väntan vid källan och åter en stunds sömn medförde förändringar. Barnen vaknade, plågade av en gnagande hunger. Tom trodde, att det måste vara onsdag eller torsdag eller till och med fredag eller lördag nu, och att man hade slutat att leta efter dem. Han föreslog att de skulle utforska en annan gång. Han kände sig villig att riskera ett möte med Indian-Joe och alla andra fasor. Men Becky var mycket
