äro funna! De äro funna!» Bleckpannor och horn ökade med sina ljud det allmänna oväsendet, invånarna strömmade i en enda massa ned mot floden och mötte härvid barnen, som drogos i en öppen vagn av glatt ropande medborgare, trängde sig omkring dem, slöto sig till dem på hemvägen och tågade storståtligt uppför huvudgatan, höjande det ena hurraropet efter det andra.
Staden var illuminerad; ingen gick mer till sängs; det var den märkligaste natt den lilla staden någonsin hade sett. Under den första halvtimmen tågade en oavlåtlig procession av stadsinvånare genom domaren Thatchers hus, man omfamnade de räddade och kysste dem, kramade fru Thatchers hand, försökte att tala, men kunde icke och avlägsnade sig, vattnande hela stället med sina tårar.
Tant Pollys lycka var fullständig och fru Thatchers nästan lika stor. Även den skulle dock bli fullständig, så snart de budbärare, som avsänts med den stora nyheten till grottan hade träffat hennes man. Tom låg på en soffa med en ivrigt lyssnande åhörarekrets omkring sig, och han berättade sin historia om det underbara äventyret, bifogande månget märkligt tillägg för att pryda upp den med; och han slöt med en beskrivning om, huru han hade lämnat Becky och givit sig ut på sin forskningsfärd, huru han hade följt två gånger så långt som hans draksnöre hade räckt, huru han följde en tredje till snörets hela längd och stod i begrepp att vända om, då han såg en avlägsen ljuspunkt, som liknade dagsljuset; han hade nu släppt linan och trevat sig fram till denna ljuspunkt, stack ut huvud och axlar genom
