en liten öppning och såg den breda Mississippi rulla sina vågor där nedanför Och om detta hade råkat vara på natten, skulle han icke hava sett denna glimt av dagsljuset, och han skulle då ej hava undersökt denna gång något vidare. Han berättade vidare, huru han hade gått efter Becky och talat om den goda nyheten för henne, och hon hade sagt, att han icke skulle plåga henne med sådant onyttigt prat, ty hon var trött och visste att hon skulle dö, och hon ville dö. Han beskrev nu, huru han hade arbetat för att övertyga henne, och huru hon nästan hade dött av glädje, då hon trevat sig fram till ett ställe där hon verkligen såg den lilla ljusstrimman, huru han hade banat sig väg ut genom öppningen och sedan hjälpt henne ut; huru de hade suttit där och gråtit av glädje; huru några män kommit roende i en båt och Tom hade ropat dem an och berättat för dem deras belägenhet och deras uthungrade tillstånd; huru männen först icke hade trott den besynnerliga berättelsen, »emedan», sade de, »ni är fem mil längre nedefter floden nedanför den dal, som grottan är i»; men huru de hade tagit dem om bord, rott dem till ett hus, givit dem kvällsvard, låtit dem vila sig till två eller tre timmar efter mörkrets inbrott och sedan fört dem hem.
Före daggryningen hade domaren Thatcher och den handfull män, som ännu hjälpte honom att söka, blivit uppspårade i grottan medels den ledtråd av segelgarn, som de lämnat efter sig, och hade erhållit underrättelse om den stora nyheten.
Följderna av tre dagars och nätters mödor och hunger i grottan kunde icke skakas av med ens, såsom Becky och Tom snart upptäckte. De måste
