Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/293

133

TRETTIOFJÄRDE KAPITLET

avbrutet blad. Den väldiga bjälke, varpå dörren vilade, hade med tidsödande arbete blivit genomkarvad; men detta var gagnlöst, ty själva fasta klippan bildade en tröskel utanför den och på detta hårda ämne hade kniven icke haft någon verkan; den hade här endast skadat sig själv. Men om också klippan icke trätt hindrande i vägen, skulle hans möda ändå ha varit gagnlös, ty om bjälken hade blivit helt och hållet undanröjd, hade Indian-Joe ändå icke kunnat krypa under dörren, och han visste det. Han hade därför suttit och skurit med kniven endast för att hava någonting att göra — för att få de långsamma timmarna att gå — för att hava något att sysselsätta sina marterade själskrafter med. Man brukade vanligen finna ett antal ljusstumpar, som lämnats kvar av dem vilka besökt grottan, instuckna i sprickorna i denna förhall, men nu fanns det inga där. Fången hade sökt upp dem och ätit upp dem. Han hade också lyckats fånga några flädermöss, och dessa hade han också ätit upp, lämnande kvar endast deras klor. Den olycklige hade svultit ihjäl. På ett nära intill liggande ställe hade en stalagmit under århundradens lopp långsamt vuxit upp från marken, uppbyggd av de vattendroppar, som fallit från en ovanför befintlig stalaktit. Fången hade brutit av stalagmiten och på den kvarstående delen lagt en sten, vari han hade gjort en liten grund urholkning för att däri uppsamla den dyrbara droppe, som föll en gång var tjugonde minut med samma enformiga regelbundenhet som en klockas knäppande — en dessertsked på dygnet. Denna droppe föll, när pyramiderna voro nya, då Troja föll, då Roms grundvalar lades, då Kristus