väntar på er. Si så, raska på — spring före ni — jag ska' dra kärran åt er. Vad nu då? Den är inte så lätt, som jag trodde. Har ni tegelsten på den eller järnskrot?»
»Järnskrot», sade Tom.
»Kunde tro det; pojkarna i den här staden gör sig mer besvär och sölar bort mer tid med att snoka upp järnskrot för sex pences värde att sälja till gjuteriet, än de skulle göra för att förtjäna dubbelt så mycket med ordentligt arbete. Men sådan är människans natur. Raska på, gossar, raska på!»
Gossarne ville veta, vad det var som brådskade.
»Bry er inte om det, ni. Ni får veta det, när vi kommer till fru Douglas.»
Huck, som sedan länge var van att bliva orättvist anklagad, sade en smula orolig:
»Vi ha inte gjort någonting, herr Jones.»
Walesaren skrattade.
»Jag är inte riktigt säker på det, min gosse. Jag är inte säker på det. Är inte du och fru Douglas goda vänner?»
»Jo — åtminstone har hon varit mycket vänlig mot mig.»
»Då är ju allting gott och väl. Vad har du att vara rädd för?»
Denna fråga hade Hucks långsamt arbetande hjärna ej hunnit fullt besvara, förrän han fann sig själv jämte Tom inföst i fru Douglas' förmak. Jones hade lämnat kärran utanför dörren och kom in efter dem.
Rummet var strålande upplyst och alla av någon betydenhet i staden voro där. Thatchers voro där, och Harpers och Rogers, tant Polly, Sid, Mary,
