vid kvällsbordet, och ett dussin barn voro utplanterade vid några småbord i samma rum enligt seden i landet på den tiden. I sinom tid höll herr Jones sitt lilla tal, vari han tackade fru Douglas för den ära hon visade honom och hans söner, men han sade, att det var en annan, vilkens blygsamhet…
Och så vidare, och så vidare. Han fyrade av sin hemlighet angående Hucks andel i äventyret på det mest dramatiska sätt, som stod i hans förmåga, men den överraskning den åstadkom var till stor del låtsad och alls icke så högljudd och ordrik, som den hade varit under lyckligare omständigheter. Fru Douglas lyckades dock rätt bra att visa sig förvånad och hopade så många artigheter och så mycken tacksamhet över Huck, att denne nästan glömde det nästan olidliga obehaget av sina nya kläder för det fullkomligt outhärdliga obehaget av att sättas upp som en måltavla för allas blickar och allas lovord.
Fru Douglas sade, att hon ämnade giva Huck ett hem under sitt tak och besörja hans uppfostran, samt att hon ville hjälpa honom att börja en blygsam affär, om hon kunde undvara de därtill nödiga medlen. Nu var Toms ögonblick kommet. Han sade:
»Huck behöver det inte. Huck är rik!»
Det var endast genom att till det yttersta anstränga sig för att söka iakttaga det passande, som de närvarande kunde motstå frestelsen att brista ut i ett gott skratt vid detta lustiga skämt. Men tystnaden blev en smula generande. Tom bröt den.
»Huck har pengar. Kanske ni tror det inte, men han har en hel hop. Åh, ni behöver inte dra på
