foten och sade detta. Hon skyndade genast i väg och talade om det för Tom.
Domaren Thatcher hoppades, att Tom en dag skulle bli en framstående jurist eller en stor krigare. Han sade sin avsikt vara att se till, att Tom skulle bliva intagen i allmänna militärläroverket och sedan få undervisning i de bästa juridiska läroanstalter i landet, för att han skulle få underbyggnad att kunna träda in på endera av dessa banor eller bådadera.
Huck Finns rikedom och den omständigheten, att han stod under fru Douglas' beskydd, förde honom in i umgängeslivet — nej, drog honom in i det, kastade honom in i det — och hans lidanden voro så stora, att han knappast kunde uthärda dem. Fru Douglas' tjänare höllo honom ren och snygg, kammad och borstad, och de bäddade varje natt ned honom mellan ett par obehagliga lakan, på vilka det icke fanns en enda liten smutsfläck, som han kunde känna igen som en vän och trycka till sitt hjärta. Han måste äta med kniv och gaffel, han måste begagna servett, bägare och tallrik; han måste lära sig sina böcker, han måste gå i kyrkan, han måste uttrycka sig så vårdat, att orden föreföllo honom osmakliga; vart han än vände sig, var han instängd och bunden till hand och fot av civilisationens bojor och fjättrar.
Han bar tappert sitt elände i tre veckor, men så en vacker dag var han försvunnen. I två hela dygn letade fru Douglas djupt bedrövad efter honom överallt. Allmänheten blev i hög grad oroad; man sökte honom både fjärran och när, man draggade i floden efter hans lik. Tidigt på tredje morgonen var Tom
