nog förståndig att gå och titta efter i några gamla tunnor bakom det övergivna slakteriet, och i en av dem fann han rymmaren. Huck hade tillbringat natten där; han hade nyss frukosterat på en hel mängd olikartade matvaruartiklar, som han kravsat åt sig, och låg nu helt makligt och rökte sin pipa. Han var okammad och otvättad och klädd i samma eländiga trasor, som hade givit honom ett så pittoreskt utseende i de dagar, då han var fri och lycklig. Tom körde ut honom, talade om för honom all den uppståndelse han förorsakat och uppmanade honom enträget att gå hem. Hucks ansikte förlorade sitt lugna och belåtna utseende och fick en melankolisk anstrykning. Han sade:
»Tala inte om det, Tom! Jag har försökt, men det går inte — nej, det går inte alls, Tom. Det passar inte för mig, jag är inte van vid det. Frun är snäll och vänlig mot mig, men jag kan inte stå ut med det. Hon säger åt mig att stiga upp samma tid varenda morgon, hon säger åt mig, att jag ska' tvätta mig, och de kamma mig, så håret ryker; hon vill inte låta mig sova i vedboden; jag måste bära de där välsignade kläderna, som bara vill kväva mig, åtminstone tycker jag, det är aldrig som om någon luft kunde komma genom dem, och de äro så nedrigt fina, att jag inte kan sätta mig eller lägga mig eller rulla mig någonstans. Jag har inte rutschat på en källardörr på — ja, jag tycker, det är flera år se'n. Jag måste gå i kyrkan och svettas och svettas; jag kan inte med de där långrandiga predikningarna! Jag får inte fånga en fluga där, får inte ta mig en buss, och jag måste ha skor på mig hela sönda'n. Frun äter efter en ringklocka, hon går och
