ifrån det — här voro de accepterade växlarna, och de gällde för sitt belopp. Tom blev därför upphöjd till samma plats som domaren och de andra utvalde, och den stora nyheten tillkännagavs av vederbörande. Det var den mest häpnadsväckande överraskningen på tio år, och så stor var allas förvåning, att den nye hjälten lyftes upp i jämnhöjd med själva domaren, och skolan hade två under att begapa i stället för ett. Gossarna voro nära att spricka av avund, men allra bittrast ledo de, som nu för sent märkte, att de själva hade bidragit till Toms förhatliga triumf genom att sälja till honom kort för de rikedomar han hade samlat genom att avstå rättigheten att vitmena planket. Dessa föraktade sig själva, för att de låtit sig narras av ett listigt knep.
Premiet överlämnades till Tom med så mycken svada, som superintendenten under dessa omständigheter kunde pumpa ur sig. Men hans vältalighet saknade något av den rätta klangen, ty den stackars mannens instinkt sade honom, att här låg en hund begraven, som dock helst borde få ligga där han låg; det var helt enkelt otänkbart, att denne gosse hade stuvat in två tusen kärvar av Skriftens visdom i sitt minnes magasin, då utan tvivel utrymmet däri skulle fullt upptagas av ett dussin. Amy Lawrence var stolt och glad och försökte förmå Tom att läsa det i hennes ansikte, men han ville icke se åt hennes håll. Hon undrade härpå, så blev hon en smula orolig, så dök en obestämd misstanke upp, försvann och dök upp igen; hon bevakade honom; en flyktig blick ur hans ögon sade henne allt — och så brast hennes hjärta, och hon vart svartsjuk och ond, och
