skrapade vingarna med sina bakben och glättade intill kroppen, som om de varit frackskört; gick igenom hela sin toalett lika lugnt som om hon varit i fullkomlig säkerhet. Och det var hon verkligen, ty huru det än kliade i Toms händer av lust att fånga henne, vågade han dock icke, då han trodde, att hans själ skulle ögonblickligt gå förlorad, om han gjorde något sådant, medan bönen pågick. Men då sista meningen kom, började hans att att kröka sig och försiktigt sträckas ut, och i samma ögonblick »Amen» ljöd, var flugan krigsfånge. Tant Polly upptäckte det, och befallde honom att släppa henne.
Predikanten läste upp sin text och mumlade fram entonigt en utläggning, som var så långtrådig, att det ena huvudet efter det andra började att nicka, och dock sysslade han i utläggningen med eld och svavel, som aldrig släckas, och han avprutade de utvalda heligas antal till en så liten skara, att det knappt var mödan lönt att frälsa dem. Tom räknade sidorna i hans predikan; efter gudstjänsten visste han alltid, huru många sidor den innehållit, men han visste sällan något annat om föredraget. Denna gång blev han dock verkligt intresserad för en liten stund. Predikanten framställde en storartad och rörande tavla av församlandet av världens härskaror under det tusenåriga riket, då lejonet och lammet skola ligga tillsammans, och ett litet barn skall leda dem. Men det gripande, det lärorika, det upplyftande i detta stora skådespel gick förlorat för gossen; han endast tänkte på huru härligt det skulle vara att få utföra huvudrollen inför hela folk som åskådare; hans ansikte lyste upp vid
