den tanken, och han sade sig själv, att han önskade, att han kunde få bli det barnet, om det var ett tamt lejon.
Nu började hans pina igen då den torra utläggningen åter vidtog. Om en stund erinrade han sig en skatt han hade, och han tog fram den. Det var en stor svart skalbagge med fruktansvärda käkar — en »knip-bagge», som han kallade den. Den låg i en knallhattsdosa. Det första skalbaggen gjorde var, att han knep sig fast i hans finger. Tom slängde naturligtvis till med handen, och skalbaggen for sprattlande ut på gången och blev liggande på ryggen, och det skadade fingret stacks in i gossens mun. Skalbaggen låg där och kavade hjälplöst med sina ben, urstånd att vända sig om. Tom satt och betraktade den och längtade efter den, men den var utom håll för honom. Andra åhörare, som icke intresserade sig för predikan, funno en förströelse i skalbaggen och sutto också och betraktade den.
Kort därefter kom en kringstrykande pudel promenerande, sorgsen i hjärtat, dåsig av sommarvärmen och tystnaden, trött på fångenskapen, längtande efter någon förändring. Han fick syn på skalbaggen; den slokade svansen höjdes och viftade. Han tog en överblick över fyndet, gick runt omkring det igen, blev modigare och luktade på närmare håll, lyfte överläppen, navsade försiktigt efter insekten, men förfelade honom, förnyade försöket ett par gånger, började finna nöje i förströelsen, lade sig på magen med skalbaggen mellan sina framtassar och fortsatte sina experiment, tröttnade till sist, blev likgiltig och sinnesfrånvarande. Hans huvud nickade, och småningom sänkte sig nosen och
