predikanten hade nödgats göra en paus. Han började om en stund åter sitt föredrag, men det var nu svagt och haltande, då varje möjlighet att väcka åhörarnas uppmärksamhet var försvunnen. Ty även de allvarligaste känslouttryck mottogos oupphörligt med ett kvävt utbrott av ohelig munterhet under skydd av någon avlägsen bänkrygg, som om den stackars prästen hade sagt någonting oerhört skrattretande. Det var en verklig lättnad för hela församlingen, då pinan var över och välsignelsen blivit läst.
Tom begav sig hem, munter och glad, tänkande för sig själv, att en gudstjänst ändå inte var så tråkig, om det bara var en smula omväxling i den. Det var blott en omständighet, som störde hans glädje: han tillät gärna att hunden fick leka med hans knip-bagge, men han tyckte, att det inte var rätt av honom att springa sin väg med den.
