»Vad är det med dig, Tom? Jag måste gå efter tant.»
»Nej, bry dig inte om det, det går kanske snart över; tala inte om det för någon!»
»Jo, jag måste! Jämra dig inte så där, Tom, det år så hemskt. Hur länge har det varit så här?»
»I flera timmar. Åj, åj, åj ! Håll dig stilla, Sid. Du tar livet av mig.»
»Varför har du inte väckt mig förr, Tom? O, Tom, varför kan du inte vara tyst! Det kryper i hela kroppen på mig, när jag hör dig. Tom, vad är det?»
»Jag förlåter dig allt, Sid (stönande), allting du någonsin har gjort mig. Då jag är borta …»
»O, Tom, du håller väl inte på att dö? Gör inte det, Tom, o, gör inte det! Kanske …»
»Jag förlåter alla, Sid (stönande), säg dem det. Och du ska' ge min fönsterhake och min enögda katt åt den nya flickan, som har kommit till staden, och säga henne …»
Men Sid hade kastat på sig sina kläder och gått ut. Tom led verkliga plågor nu, så kraftigt arbetade hans fantasi, och hans jämmer hade fått en ton av verklighet.
Sid skyndade ned utför trappan och sade:
»O, tant Polly, kom! Tom håller på att dö!»
»Dö!»
»Ja, tant, skynda, kom strax!»
»Åh, prat! Det tror jag inte!»
Men hon sprang icke desto mindre uppför trappan, hack i häl åtföljd av Sid och Mary. Och hennes ansikte var kritvitt, och det ryckte kring
