hennes läppar. Då hon kom fram till sängen, flämtade hon:
»Tom, huru är det med dig?»
»O, tant, jag är …»
»Huru är det med dig — vad är det, kära barn?»
»O, tant, min onda tå är avdomnad!»
Den gamla damen sjönk ned på en stol och föll i skratt, så grät hon litet, och så skrattade och grät hon på en gång. Detta återställde henne, och hon sade:
»Så du skrämde mig, pojke! Sluta upp med de där dumheterna och stig upp.»
Jämrandet upphörde och värken försvann ur tån. Tom kände sig en smula snopen och sade:
»Jo, jag tyckte, att den var avdomnad, tant Polly, och det gjorde så ont, att jag inte alls brydde mig om tanden.»
»Såå, en tand! Vad är det med din tand då?»
»Han är lös och han värker så rysligt så.»
»Så, så, börja inte och jämra dig nu igen. Upp med munnen! Ja, verkligen, tanden är lös, men det dör du inte av. Skaffa mig en silkesända, Mary, och en eldbrand från köket.»
Tom sade:
»Åh, snälla tant, ryck inte ut den! Den värker inte mer nu. Så sant jag lever, den gör det inte. Snälla tant, gör det inte! Jag vill inte stanna hemma från skolan.»
»Åhå, vill du inte det! Så att allt det här spektaklet var för att du trodde att du skulle få stanna hemma från skolan och gå och meta! Tom, Tom, jag håller så av dig, och du tycks försöka alla
